Niklas (deep ed) poängterade att lagen ska vara blind, även för Nadia Plesner — ni vet, hon som hamnat i upphovsrättsligt kläm med Louis Vuitton. Som även jag konstaterade i mitt inlägg blir bråket i sig ett sätt att skapa uppmärksamhet för situationen i Darfur, och Niklas har rätt i att lagen ska vara blind. Men helst ska nog vi andra inte vara det.
Lagar är inte ett självändamål, slår de fel ska de förändras, som jag ser det. Det verkar Niklas också anse, så jag kopplar egentligen inte riktigt hans slutkläm där han kallar det “animositet mot copyrightlagstiftning” efter sin inledning. Det går liksom inte att kritisera lagstiftning genom att inte kritisera den, om man säger?
Det är helt enkelt viktigt att peka på vad copyrightlagstiftning leder till för besvärligheter och hur den hamnar i osynk med vanliga medborgares upplevelse av rätt och fel och för att inte tala om samhällelig utveckling. Nånstans känns det som väldigt svårt att kritisera något utan att använda sig av de exempel som gör kritiken befogad.
Att påpeka att det går snett när Louis Vuitton lutar sig mot lagar som slår fel när ett företag gör för tiden felaktiga bedömningar (en slutsats som också Niklas drar) är relevant, som jag ser det. Men jag kanske missar något och välkomnar ett förtydligande där.
Nåväl, Lawrence Lessig gav ett föredrag på CERN i förra veckan där han lyfter exempel på varför lagstiftningen är skadlig för till exempel vetenskaplig forskning, som kanske kan vara intressant i sammanhanget (där han även nämner youtubes copyrightskola, som jag kommenterade härom sistens, vilken inspirerat till en motrörelse ni gärna får kolla in):
