Jag satt igår och hjälpte till att svara på en stor mängd enkätfrågor om Piratpartiets politik. Det är Landsortspressen som ska göra en valbilaga som kommer att ramla ner i folks brevlådor om några veckor och de har skickat ut sina frågor till samtliga partier.
Det var 56 frågor som spände över ett stort fält och vi besvarade frågorna där det funkade med ett informationspolitiskt anslag. Den 57:e frågan högg till lite i hjärtat dock. “Saknar du någon fråga i den här enkäten?”
Ja, det saknas frågor i enkäten — det saknas alltid frågor om informationspolitiska perspektiv i alla dylika sammanhang. I de flesta valkompass, barometrar och allt vad de nu kallas, de där mätarna som ställer frågor och sen talar om för dig vad du borde rösta innehåller kanske nån fråga om fildelning eller Ipred. Kanske nån om FRA, eller området kring avlyssning.
Att de finns där över huvud taget ska vi nog sammantaget klappa oss på våra kollegiala axlar, det är ett par spår som något enstaka parti åtminstone tagit tag i på ett eller annat sätt, även om det saknas garantier. Som vi har kämpat att de över huvud taget pratas om. Såklart, otack är världens lön för de medier som faktiskt tagit med frågorna: det räcker inte.
Det är inte som att jag tror att vi undanhålls särskilt medvetet eller så, det tar tid att etablera frågeställningar. Men faktum är att en väldigt utbredd och som jag ser det, farlig grej, är att: det antas att Piratpartiets politik inte behövs — för att frågorna inte finns representerat i riksdagen.
Jag hoppas att den sista meningen i ovanstående ekar lika kusligt som den gör för mig. Intresset finns i riksdagen, jag har pratat med tillräckligt många riksdagsledamöter för att veta det. Men ur ett samhällsperspektiv gör det knappt utslag på “ljummen”-skalan och när vi kommer till praktisk tillämpning i lagstiftningsprocessen är intresset iskallt.
De etablerade har inte fått bevisat för sig, trots PPs mandat i EU-parlamentet, att de här frågeställningarna kan vinna några röster — så den grundläggande etiken i att vårda demokrati och rättssamhälle struntas i. De tror sig inte behöva.
Klara Tovhult är nåt på spåren här. Hon tar fart från ett kapitel i boken “Kunskap, Kommunikation, Kontroll” Mårten Fjällström skrivit och gör lite jämförelser mellan Socialdemokraternas tillkomst och svårigheter med Piratpartiets:
Sossarna och Centern var en gång partier för folket. Till skillnad från de besuttna som inte drev frågan om allmän rösträtt drev socialdemokraterna den. De hade inga pengar, de fick inget utrymme i media. Men de hade folk, aktivister, som gick land och rike runt och pratade om sina frågor.
Hon gör en mycket tänkvärd utläggning kring detta och kommer fram till att Piratpartiet är det nya Socialdemokratiska partiet i Sverige. Det handlar inte om att vi är en ny arbetarrörelse — utan den i jämförelse precis lika förbisedda intressegrupp som utan några direkta medel kämpar för våra rättigheter:
Socialdemokraterna krävde allmän och lika rösträtt. Vi kräver allas rätt till kunskap, fri information, och ett fritt och öppet internet för alla medborgare oavsett samhällsstatus. Vi tar tillbaka demokratin till oss själva, där den hör hemma – hos medborgarna.
